Skrivandet, som en hjälp till att få fatt i tankar och känslor.

Vad vi behöver för att känna självkärlek, ha en stark självkänsla och vara i kontakt med vår intuition är nog ytterst personligt. Och det kan säkert variera beroende på vart i livet vi befinner oss.

Jag tror att det är i perioder av motgång och förändring som vi behöver anstränga oss lite extra för att behålla kontakten med oss själva och jobba med vår självkärlek. Att våga stå kvar och stå upp för oss själva, är det som ger utveckling. För mig har det visat sig vara livsviktigt att skriva. Det har varit det absolut bästa sättet att få kontakt med mina känslor.

Jag var runt 8–9 år när jag började skriva dagbok. Inte dagligen men när det hade hänt något kul, spännande eller något tråkigt. Det blev ofta någon ritad bild också, för att förtydliga mina känslor i stunden. I Tonåren fortsatte skrivandet, mycket om kärlek till killar, mina relationer med kompisar, tankar och känslor om min kropp. I 20 årsåldern blev det annat i livet och jag skrev väldigt sällan något bara för min egen skull.

När jag som vuxen började skriva igen, i min utmattningsdepression, så handlade det åter mest om mina känslor. Hur jag mådde, vad jag ville förändra och mycket om mina relationer. Det var ett sätt för mig att sortera ut vad som var mina egna känslor och vad som tillhörde någon annan, jag var nämligen en mästare på att bära med mig andras känslor. Genom skrivandet kunde jag lättare se och förstå hur mina tankar påverkade mina beteenden och mönster och min syn på mig själv.

Under en period i min läkningsprocess, ville jag förhärda mig. Jag önskade ibland att jag inte återfått kontakten med mitt hjärta och mina innersta känslor. Det blev nästan övermäktigt när jag ville säga ifrån och sätta gränser inför andra, då jag inte hade någon koll på vart dom egentligen gick. Det var så naturligt för mig att reagera och bemöta alla andras behov. Det blev en känsla av att jag inte dög, när jag inte orkade prestera enligt mina gamla metoder och mönster. Det var också pinsamt, för att jag hade blivit sjuk, i något som innehöll ordet depression.

Det är sorgligt och skrämmande, när jag har förstått hur lätt det är att vi hamnar i osunda tankemönster. Där vi helt omedvetet slår på oss själva, dömer och nedvärderar oss utan att vara medvetna om vad som försiggår i våra tankar.

Det som sakta men säkert hjälpte mig, var att börja skriva ned något positivt som hänt, helst varje kväll. Över tid kunde jag även berömma mig själv, för vad jag hade valt bort att göra, eller för att jag hade sagt nej till någon och därmed sagt ja till mig själv. Jag hittade nya gränser och byggde långsamt upp en sund självkänsla.

Det som har varit en extra god hjälp för mig, genom åren, för att lära mig få kontroll på mina tankar, är mina älskade döttrar. Min starka känsla av att de inte gör som jag säger, utan att de påverkas mest av, hur jag själv gör. Jag behöver aldrig oroa mig för att de inte ska vara snälla, omtänksamma och fina medmänniskor. Mer en oro över att de ska, som jag, ha svårt att sätta sig själva först. Min högsta önskan är att de ska ha ett överflöd av självkärlek, en stark självkänsla och verktyg för att ta sig an livet ur deras eget, personliga perspektiv.  Och att de kan ”mamma” sig själva, sätta sunda gränser, ta hand om det inre barnet, ge det all trygghet och kärlek det behöver.

Jag kan inte alltid finnas där och därför behöver jag veta att de är starka och kärleksfulla kvinnor som tar hand om sig själva. Förutom att jag, nu för tiden, älskar att ta hand om mig själv och mina egna behov, så är detta en stark drivkraft, att föregå med gott exempel, så att mina flickor sätter sig själva först, med gott samvete, i deras egna liv.

I våra förtroliga samtal, händer det ibland, att jag frågar dem…har du skrivit ned hur du känner?