Livspendeln

Ofta har jag sett pendeln svänga i mitt liv. Eller mer känt av att den svängt. Ibland har det gått några månader, ibland flera år innan jag insett att pendeln svängt för långt.

Att som högpresterande kvinna med låg självkänsla bli mamma, var en utmaning för mig. Jag tror att den villkorslösa kärleken till barnen gjorde mitt inre starkt och där kom viljan att älska mig själv lika mycket som jag kunde älska dem. Det blev en drivkraft. För att få livet att gå ihop när mitt inre gnagde av att något var ur balans, så försökte jag alltid ha något att göra, vägrade att stanna upp. Pendeln svingade så högt åt ena hållet att den nästan slog runt. Tills det plötsligt tog stopp. Då slog pendeln över åt andra hållet, blev stilla och stannade där ett par år. Jag sa nej till det mesta, försökte lära mig att hitta ny balans och vad som var min rytm i livet. Vilka var mina riktiga känslor när jag inte anpassade mig efter omgivningen? Jag behövde mycket tid till att skala av det som inte var absolut nödvändigt för mina barns välmående, för att jag själv skulle må bra och ha tid för återhämtning. Vänner och gamla vanor valdes bort för att göra plats för det som gav mig ny kraft.

Efter ytterligare några år var läget mer stabilt och pendeln i balans. Då kunde jag se på mitt liv med en ärlighet från hjärtat. Mår jag bra i det här eller behöver jag något annat? Effekterna av att ha min livspendel i skön balans är att jag har tillgång till mina känslor och min intuition. När den svänger för fort, hinner varken hjärta eller själ med, och det blir lätt att bara stänga av och slå på autopilot för att klara av livssituationen. När jag hade hittat min rytm var det lätt att känna när det åter började skava. Jag försökte uttrycka mina funderingar och undermedvetet, gav jag mig och min partner två år för att hitta lösningar tillsammans. Vi gjorde våra försök och efter de åren behövde jag inte längre tveka. Livet behövde förändras och då gjorde jag det med besked. Jag kastade mig ut, avslutade relationen med mina barns far efter 20 år tillsammans, sa upp mig från ett fast jobb med bra lön och startade eget. Flyttade till lägenhet för första gången i mitt liv och träffade en ny man. Allt inom 4 månader.

Kanske lät jag pendeln svänga väl häftigt även denna gång, men nu var det utifrån mig själv och mina behov, inte för att behaga någon annan. Därför blev allt rätt och jag behöll balansen i mig själv trots omvälvande händelser i det yttre. Omgivningen ifrågasatte både det ena och det andra beslutet. Det skakade om människor i min närhet och vissa av dem blev rädda. Flera tyckte inte om min förändring och frågade var den vanliga Carina tagit vägen. Och för mig var det mitt riktiga jag som kom fram. Jag kan förstå att de tyckte jag försvann, jag hade haft ett omhändertagande förhållningssätt, för att behaga andra, under större delen av mitt liv och nu satte jag mig själv först. Det var en påfrestande tid samtidigt som jag var nöjd i mitt beslut. I efterhand har jag insett hur ont det ändå gjorde i mig, när det närmaste inte kunde vara riktigt glad för min skull. När rädslan för förändring blev större än kärleken till mig som människa och familjemedlem, och min nya partner och min livsstil blev ständigt ifrågasatt. Min förståelse finns där, som sagt, förändring hos någon nära kan ställa saker på sin spets i oss själva, utan att vi förstår det. Automatiskt ifrågasätts våra egna livsval när vi ser någon annan följa sitt hjärta. Speciellt om vi inte har vågat utmana oss själva. Det är inte alltid lätt att se på andra med kärlek och förståelse, hur mycket vi än vet att vi bör välja den vägen. Och vissa människor triggar varandra, oavsett vi vill eller inte.

Jag tror, att vi alla är här för att lära, att utvecklas och bli så bra version av oss själva som vi bara kan. Min livsåskådning hjälper till att förhålla mig till andras beteenden som jag inte alltid förstår och framförallt, att ha tålamod med mig själv. Det är en sak att veta och förstå hur det hänger ihop och att allt kan lösa sig med ett ödmjukt, kärleksfullt bemötande. En helt annan sak att leva efter det. Vi är trots allt bara människor, inte fulländade änglar …