Viljan att sprida kärlek och hopp.

Redan som liten bar jag på en längtan av att sprida kärlek och hopp här på jorden. Jag har inte alltid känt mig trygg nog att förmedla min längtan, jag har ibland haft fullt upp, med att ge kärlek och hopp till mig själv. 

I senare del av livet, har Hjärtrud blivit min kanal för detta och jag är henne evigt tacksam. Äntligen har jag hittat ett sätt att skänka lite hopp, genom att förmedla mina tankar och känslor om att vara människa. Alla går igenom tuffa perioder i livet och ibland behöver vi höra om andras problem, våndor och levnadsöden, likväl som det positiva, för att få insikter och ny kraft att leva vårt eget liv. 

Kan vi få lov att se på oss själva med lite mer kärleksfulla ögon?

När jag fick barn, mitt första när jag var 28 år, började det hända stora saker i mig. Jag fick uppleva villkorslös kärlek och en stark önskan av att vilja bryta de mönster jag hade skapat i mitt liv genom arv och miljö. Men denna önskan måste ha funnits någonstans djupt i mitt undermedvetna. Det var när barnen hunnit bli 3 och 6 år gamla som jag gick in i en utmattningsdepression. 

Både kropp och själ skrek efter en annan rytm, en ny glädje och ett nytt sätt att se på livet. Men just då, förstod jag det inte ens själv. Jag hade ju ett bra liv, två fantastiska döttrar och en bra karl som jag levt med sedan jag var 22 år.

Jag levde mycket ifrån mitt huvud och i avstängd kontakt med min kropp. Jag hade skapat ett liv som var väl planerat, jag jobbade hårt för att behålla min fasad av att vara lycklig, även inför mig själv. Mitt liv var svart eller vitt, rätt eller fel. Det fanns inte mycket utrymme för spontanitet, möjlighet att få filosofera och drömma eller tillåtelse till förändring. 

När jag så till slut blev sjuk och läkare och kurator tvingade mig att stanna upp, sluta att prestera och börja känna mina riktiga känslor, fick jag sakta kontakt med mitt hjärta och min inre vägledning. Den kontakt som jag hade under min uppväxt, när jag fortfarande ägnade jag mycket tid till att skriva, teckna och vara i skogen. 

Jag gick nu åter långsamma promenader i skogen och med tidens hjälp växte det fram en stark längtan efter att uttrycka mig. Och en stark längtan efter att leva. Sakta började jag återigen att skriva och att måla. Ekonomin gav inte utrymme till några större utsvävningar, men jag hittade några erbjudanden som var gratis, genom kyrkan, dit fick jag komma och måla och vara i tystnad. Detta var en ynnest och min första riktiga upplevelse av hur målandet kunde spegla något ur mitt inre.

Ett minne när målandet verkligen gav mig insikter och ny kraft, var när jag åkte till Öland sommaren 2010 på målarkurs i konstformen Vedic Art. 

Jag målade, åt och sov. Jag hade längtat efter att måla stort, yvigt och med mycket färg. Mina dukar blev större och större, jag använde mer och mer färg och det var som att jag inte kunde ta nog med plats! 

Efter några dagar, blev allt för stort. Luften gick ur mig och jag orkade inte måla mer. Det blev promenader vid havet, samlande av stenar och mycket vila. Jag kände mig förvirrad. Min längtan efter att åka hit och bara måla, vart tog den vägen? Och tänk om jag kom hem utan något att visa upp, utan att jag hade skapat något fint, nu när jag hade kostat på denna kurs med resa och boende och ”offrat” min lediga tid från familjen, för att bara vara med mig själv.

Trevande återvände jag till mina stora målningar, tittade och begrundade. Vad skulle jag ta mig till? 

Plötsligt framträdde det en kvinna nere i vänstra hörnet på en av målningarna. Hon skimrade i grönt och vitt och jag blev helt bedårad av hennes lugna och självklara framtoning. Resten av målningen tappade all sin form och mening. 

Jag fick en stark impuls av att vilja klippa ut kvinnan i hörnet. Det skulle bli en bit på ca 40*40 cm mot hela målningens 120*120 cm. Men kunde jag göra det, skulle jag våga? Vad skulle jag göra med resten av duken och all färg jag hade lagt på den? Och den största rädslan, vad skulle hända i mitt liv om jag tog mig modet att plocka fram denna, Växande kvinna, som jag intuitivt hade döpt henne till?

Jag klippte ut henne. 

Några månader senare separerade jag från min sambo, mina barns far. Efter 20 år tillsammans. Jag var redo för en stor förändring i mitt liv.