Intuition

Min intuition, känslan av att veta något, utan att veta varför jag vet, är min stora trygghet i livet.

I min tidiga barndom, så var den här känslan självklar, men efter att jag börjat skolan, så försvann kontakten gradvis. Troligen för att jag upplevde världen som ganska hård och ifrågasättande, inför min mer drömska och tillitsfulla syn på livet. Jag hade lätt till tårar, var ömtålig och ganska rädd för andra barn, och min högsta önskan var, att alla skulle vara mer snälla mot varandra. Då världen inte såg ut så som jag önskade, blev det ett sätt att skydda mig själv, att under tiden jag var i skolan, försöka att stänga av min känslighet. Vilket gjorde att jag då kände mig vilsen och otrygg.

Jag sökte ofta tröst i skogen under min uppväxt. Där hade jag en speciell, stor sten som jag tyckte mycket om. Den gav mig lugn och ro och en känsla av att vara trygg. Där satt jag, pratade och sjöng högt rakt ut till skogen, ofta på ett språk som jag hittade på, för att lätta på trycket som byggts upp inom mig.

Med tiden blev jag mer och mer avstängd från min kropps signaler. Det var bäst, trodde jag, att inte känna så mycket som jag gjorde. I 13-årsåldern eskalerade mitt behov av skydd, då tiden i högstadiet innebar en än större press på att vara och se ut, på ett visst sätt. Jag ökade kraftigt i vikt. Min kropp hade alltid varit större jämfört med mina jämnåriga, men nu berodde det på att jag bokstavligen åt upp mina känslor. Jag byggde också upp en ganska tuff fasad, vilket gjorde mig ännu svagare inuti.  

I de äldre tonåren blev livet stabilare, jag kunde välja vilka jag hade omkring mig och jag kunde bli av med en del av min stora övervikt. Men jag hade varit avstängd så länge och kontakten med mina riktiga känslor var djupt undanstoppade, jag hade ingen riktig intuition kvar. Jag litade mer på huvudet och praktiska råd, än på mitt hjärta, när jag skulle navigera mig själv in i vuxenlivet.

När jag i tidig 30-årsålder, utmattad, sökte olika sätt att få tillbaka min kraft och min livsglädje, blev skogen återigen en plats dit jag gick. Här kunde jag gråta, skrika och fråga rakt ut, varför jag hade hamnat i den här situationen, och hur jag skulle göra för att komma ur den. Jag fick äntligen kontakt igen, på riktigt, med mina innersta, undanstoppade känslor. De var i dessa stunder av total kapitulation, inför livets stora gåta, som jag fick ett uns av hopp, genom att ge upp mitt ego och be något större om hjälp. Jag tror att jag ibland upplevde stunder, som jag vill kalla för nåd.

Det var i skogen som min längtan efter att börja skriva och måla, kom tillbaka. Ofta fick jag starka och färgglada bilder till mig, särskilt när jag satt tyst och var stilla i sinnet. Det var som att min värld fick färg igen efter att ha levt i svartvitt en längre tid. Och ibland när jag gick långa, stillsamma promenader, kunde texter på rim komma, i ändlösa haranger. Jag började ta med ett litet block, för att notera stödord, för att inte glömma allt fint som kom. Ofta var det budskap om självkärlek och stärkande ord för självkänslan. Kontakten med min inre röst och vägledning var tillbaka.

De gångerna, jag har gått emot min känsla, har livet gett mig en ny chans på olika sätt, att välja rätt. Insikten om att jag hela tiden lär om mig själv, är en häftig känsla. Att ständigt vara i förändring, samtidigt som jag känner en enorm trygghet inombords, är en ynnest att få vara med om. Och jag tillskriver intuitionen, denna upplevelse av trygghet. Det är inte alltid mina första känslor och reaktioner som jag följer, då jag lärt mig, att det ibland kan finnas invanda beteenden som jag behöver förändra. Det är något djupare förankrat, som ger mig den där känslan av att veta, utan att veta varför. Jag bara vet.

Och jag fortsätter att få mina fina budskap, som jag ibland väljer att ge uttryck för, genom Hjärtrud.